Kan jag få vara lite halvdålig ibland?
Idag lyssnade jag på en föreläsning som handlade om identitet. Detta fick mig att reflektera lite över mig själv, mitt liv och min egen identitet. Hur jag uppfattar mig själv och hur jag tänker att andra uppfattar mig.
På sista tiden har jag börjat fundera över vilket liv jag valt och tilldelats. För en del val i mitt liv vill jag anser jag att jag påverkat någorlunda själv, medan jag fått andra val litegrann lagda på mig.
Jag undrar över hur mitt liv skulle se ut om jag levt ett annat liv än det jag gör nu. Inte på så sätt att jag skulle vara i en annan kropp eller bo på en annan plats i världen, utan mina tankar handlar mer om mitt "karriärval" och mitt val att flytta från staden jag växte upp i och börja ta något slags "ansvar" för min framtid.
Och kanske framförallt undrar jag över hur det skulle vara om jag inte upplevde alla förväntningar på mig själv, krav som jag alltid ställt på mig själv och upplevt att andra ställt på mig. Att jag måste vara "bra", och göra något eller prestera hela tiden. Till största del gällande att vara duktig i skolan, "försöka skapa en framtid" som i den bemärkelsen syftar på att studera vidare efter gymnasiet.
Att plugga vidare var exakt vad jag ville så missförstå mig inte, men jag tänker på hur ett kravlöst liv skulle te sig. Ett liv där jag inte alls brydde mig om att varken söka jobb eller studera och ingen reagerade. Ett liv där inte en människa förväntade sig att jag skulle prestera någonting någonsin. Utan snarare att människor skulle reagera om jag någon gång tog tag i någonting, vad som helst.
Det jag beskrivit ovan är inte rätt liv för mig, men jag kan inte undgå att ändå tänka att det kanske vore skönt att ha det så ibland? Att inte känna press över att jag faktiskt borde leva upp till dom där höga tankarna en del har om mig, eller att jag borde vara sådär superbra som jag har en egen tanke om att jag borde vara.
Men sen tänker jag att en kanske kan en få vara lite både och? Både lite bra ibland, sådär så en blir lite stolt över sig själv, men också lite mindre bra ibland. Lite sådär halvdålig, bara få vara liksom. Att bara få finnas till.
Vi har ju våra bra och dåliga dagar, timmar, veckor, ibland månader. Och det kanske kan få vara så och vi kan kanske få känna att vi duger som människor ändå?