Han ska alltid finnas kvar hos mig
Livet håller på framför näsan på oss.
Vi har bott en vecka i nya lägenheten. Den är jättefin, vi har påsar och skräp kvar att plocka upp men mycket är redan i ordning.
Det känns bra nu. Så var det inte i början av veckan när jag fick utskällning för att Abbe skällt på nätterna och i trappuppgången. Då var det inte ens roligt att andas. Jag med min dramatik och överkänslighet såg bara utvägen att bli tvingad att göra mig av med min bästa vän. Att aldrig mer få krama honom, hålla honom i min famn, skratta åt hans knäppa snurrar och annat han har för sig. Aldrig mer få en blöt nos på halsen om kvällarna eller höra hans ljud av välbehag när han sover eller blir kliad.
Men det kommer aldrig bli så
För jag ger honom allt och lite till, vad han än ser, vart han än går finns han alltid kvar hos mig. Vem han än blir, hur han än mår ska jag alltid lyckas att förtstå. Jag har allting jag behöver i honom. Ingen ska ta honom ifrån mig.
Tänker att när jag känner såhär starkt för en liten pälsboll hur skulle jag då inte känna för ett barn? Det är så häftigt hur starka känslor kan bli när en älskar någon.
Han skäller inte längre så "allt" har löst sig. Han behövde ett par dagar att ställa om sig, det är naturligt. Ingen kan väl trivas på ett nytt ställe direkt liksom.
Skolan har startat, grupparbete har jag kastats in i. Vi ska observera hörsalsparken på tisdag och imorgon ska jag läsa inför litteraturseminariet hela dagen.
Livet är som livet är, jag vet sällan hur det ska bli, men jag kan bara hoppas och be för att Gud ska ge oss det vi behöver.
Ta hand om er vänner