Matteusevangeliet 7:1-5
"Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder:Låt mig ta bort flisan ur ditt öga- du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders."
Detta stycke anser jag vara en oerhört viktigt diskussion i vårt samhälle. Vem har rätt att döma? Har du det? Har jag det?
Snabbt svar: Nej..
Men ändå gör vi det eftersom våra samhällen är uppbyggda med ett ständigt dömande, vi dömer varandras utseenden, vilken bil vi kör, vilka jobb vi har, vilken utbildning vi går, var någonstans i klasskiktet vi befinner oss, hur vi pratar, äter, kör och beter oss, och för oss kristna kan det vara vanligt att döma hur våra kristna medmänniskor är kristna.
För mig har det varit extra viktigt att ta till mig just det ovan skrivna, att jag inte har någon rätt att döma andra. Dels för att jag, liksom andra, själv inte är felfri, jag har ett bagage med mindre smickrande egenskaper som kan ställa till det för både mig själv och andra. Och dels för att Jesus inte dömde, och som Jesus vill jag vara. Tänk all den skit Jesus fick utstå under sin tid på jorden, allt hat, all smärta och plåga från mänskliga händer och munnar och ändå slutade han inte för ett ögonblick att sluta visa oss godhet elller älska oss människor. Därför är han den bästa förebilden jag skulle kunna ha. På liknande sätt som denna värld inte gjorde Jesus ond och kall och hård ska den inte få göra mig sån. Det onda får inte vinna.
Därför är det så viktigt att förstå vad dömande av andra kan bära med sig. För ärligt talat har jag väldigt svårt att tro att vi själva blir gladare, mer tillfreds med oss själva och varandra då vi pekar ut andras brister. Jag vill inte döma mina medmänniskor och jag jobbar varje dag på att inte göra det, att sluta göra omedvetna bedömningar av andra. Men jag tror att det kan vara väldigt lätt för oss människor att kunna se och ha ögonen öppna för andras misstag, fel och brister medan vi snabbt glömmer att se till oss själva och kunna inse våra egna tillkortakommanden.
Nästa gång vi kommer på oss själva med att tänka något illa eller klandrande om någon annan kan vi väl ta en minut och se in i oss själva och tänka är jag felfri? På vilket sätt har jag rätt att tänka såhär?
Var är bjälken i mitt eget öga? Jag tror det blir lite bättre då.
Gud välsigne er!