holdontoyourself.blogg.se

Jag lyssnade precis på en av mina nya favoritlåtar i höststämning, ofta brukar jag trappa ner tempot vid den här tiden och lyssna på mest Ed Sheeran-typen av låtar liksom. Lugna, lite sorgliga och sköna. Och det var något med texten i den här låten som jag föll för direkt. Den handlar om att man inte är ensam i sin svåra tid och att den känslan man har just då inte kommer att vara för evigt. Jag kände att jag kunde relatera, men det var ändå något som sjöngs som jag hakade upp mig på. Och nu idag kom jag på det. 

Mitt i låten sjungs det: "time will heal all your wounds". Att tiden kommer att läka alla dina sår. Och här kände jag att, nja. Det är inte riktigt så enkelt. 

Jag resonerar snarare att tiden gör att man glömmer vad som hänt och att om du inte bearbetar det som hänt dig, som gjort dig ledsen eller deprimerad så kommer tiden göra saker svårare. För det kan bli så att när tiden passerar så "smyger sig" dina sår upp på dig när du minst anar, just för att du inte har låtit dem läka.  

 

Oavsett om det handlar om en hjärtesorg, att man förlorat någon nära, eller att livet känns tungt och oöverkomligt bara genom att vara livet, så finns det några små tankar vi alltid kan bära nära hjärtat.

 

Nummer ett är att vi inte är ensamma. Trots att det kan vara svårt att tro det ibland när man är mitt uppe i sin ledsenhet, så brukar det finnas andra som gått igenom liknande som man själv gjort. 

Just för mig har inte detta varit någon jättetröst eftersom det bara gjort ondare i mig när jag tänkt på att andra liksom jag också har ont i sina hjärtan.

 

Men det som jag menar som kan komma positivt ur att någon annan kanske kännt likadant är att vi generellt sätt vill finnas där för varandra. Vi är empatiska, vi känner vad andra känner, vi vill våra medmänniskor väl. 

Vilket betyder att vi kan be om tröst när vi har det svårt. Det finns förhoppningsvis någon i din närhet du kan vända dig till i dina mörka dagar. Om inte en vän eller släkting så en kurator på skolan eller jobbet.

 

Jag är oerhört tacksam för stöd jag fått genom åren när jag gått igenom saker, tacksam både för familjen, för underbara vänner och för kuratorn i högstadiet samt min älskade skolsköterska i gymnasiet som peppat mig något enormt. 

Att be om hjälp betyder inte att man är svag.

Att be om hjälp är modigt och något som kan få dig att må bra igen. 

 

Jag vill hoppas på att när människor som står mig nära, mår dåligt då kan känna sig bekväma med att komma till mig med sina känslor. Inte för att jag är någon mirakelgörare utan för att jag vill tro att jag är en människa som lyssnar och tröstar då jag kan och kan be för situationen om jag får. 

 

Och det är nu jag kommer in på det viktigaste av allt och meningen med min text idag.

När jag hade min sorgsnaste period och tiden bara gick insåg jag att jag inte alls var gladare bara för att massa veckor eller månader hade passerat. Jag var tvungen att göra mer än bara låta tiden gå och förtränga det som hade hänt. Jag började be. Jag började släppa taget om situationen och erkänna att det var för mycket för mig som liten människa att hantera själv. Jag lät Gud ta problemen, jag la allt mitt trasiga hos Gud istället för att stå och trampa själv. Och sakta började min glädje komma tillbaka till mig, sakta la sig min sorg, sakta började jag känna känslor istället för att vara helt kall. 

Gud hade gjort något i mitt liv. 

 

För det finns någon som bryr sig om oss och våra problem på ett sätt som vi människor inte förstår.

Det finns någon som alltid är närvarande, som alltid vill lyssna på dig.

Någon som finns hos dig hela tiden.

 

Den enda som kan göra mirakel för oss. Gud.

Det är Gud som helar brustna hjärtan, det är Gud som ger dig tröst när livet inte känns värt och det är Gud som bär dig när du är som djupast i mörkret och inte orkar kämpa själv.

 

Gud vill finnas där i ditt liv i både det bra och dåliga.

Gud vill vara dig nära.

Så jag ber er, släpp in Gud i era hjärtan och kasta era bekymmer på honom.