Att våga be själviskt
När jag var liten lärde min mamma mig att be "Gud som haver", en känd barnabön. Den går såhär
"Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer lyckan går, vi förbliver fader vår. Amen."
När jag blev äldre slutade jag succesivt att be denna bön, jag har länge bett på ett annat vis och med egna ord istället. Jag brukar börja med att be för världen och allt ont som händer, jag ber för människor som gör andra illa, för att människor ska öppna sina hjärtan för Gud. Jag ber för min familj och för mina vänner, men det är sällan jag ber för mig själv. Jag drar mig ofta för att be för mig själv och mina egna problem, för jag tänker att mina småsaker eller min oro inte är lika viktigt som andras stora problem.
Men så påminner jag mig om att jag också är Guds barn och att Gud inte värderar våra böner på vilken som är störst eller lägst. Gud hör och ser oss alla och Gud vill så gärna att vi ska be. Jag får be för mig själv, för mina problem, för det som tynger mig och det som bara är jobbigt för stunden. Jag får be för vad jag vill,när jag vill.
Så nu har jag på sätt och vis gått tillbaka till min barnabön, jag ber inte längre bara för min omgivning och världen, jag ber också för mig själv. Jag ber för att jag ska ta rätt beslut, jag ber om Guds beskydd över mig, över mina val i livet och att jag ska få växa i min tro. Jag ber för min oro, för mina rädslor, för att jag ska utföra goda handlingar i mitt vardagsliv.
Och jag vet att lyckan kommer och lyckan går men vi är föralltid Guds barn.